måndag, juni 04, 2012

Det själviska i allt vi gör. 

Tänker du någonsin så eller är jag ensam om att
kippa efter luft?
Samspelet som är en dans med svåra steg,
vänskapen som måste vattnas trots att det är längre och längre till källan,
orden som ska bli förstådda,
bottnar orken och viljan i annat än vårt eget innersta?
Någon skrev en gång med upprörd stämma om sin ilska, kastade den
på mig, möjligtvis oskyldigt ovetandes om att den nådde fram,
sårad av min ärlighet.
Till mig hade hon känt tillit och jag ville fråga hur.
När var du nära?
Jag gav dig all min tvekan,
du serverade mig yta.

Det själviska i allt vi gör.

2 kommentarer:

  1. Så ont det gör.
    Vi hälsar artigt och ser till att det finns mycket luft, det viktiga avståndet. Eftersom ytan var så viktig. Inte för mig.
    Men jag lär mig. Jag måste.

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.