måndag, juni 11, 2012

Somliga dagar omfamnar den ofantliga tröttheten min värld.
Kanske har jag befunnit mig här så länge att jag nu slutligen är på väg
att vakna och först då inser vidden av sådant som var.
Livet passerar sällan obemärkt förbi.

När tredje underverket var ett halvår gammalt
svimmade jag en natt av trötthet efter det att jag
hade lyft upp honom ur spjälsängen.
Först la jag honom på stolen som stod placerad
halvvägs mellan våra sängar,
sedan damp jag.
Sömnskuld sa läkaren.
(Detta var en parentes.)

Livsskuld tänker jag nu.
Man får bli trött när minnen hinner ifatt,
Man får bli trött, man får bli annorlunda.

Vi är de vi är och inte någon annan.
Jag vill inte bokstavera, tänker inte sjunga solo,
kan inte rita av.
Som pluggen som inte riktigt passar sådan är nog jag,
för att använda kloka tigerliljans ord.

Men jag orkar, tror att det finns en mening,
finns en väg. 
Att sätta ord på mig själv, varför är det så svårt?
Jag viker undan, andra ropar högt.

3 kommentarer:

  1. Livsskuld! Man får bli trött.

    SvaraRadera
  2. vi var alla människor från början.

    SvaraRadera
  3. Just nu arbetar jag hårt på att tänka mig att hålet pluggen ska passa i är STORT. Fast jag är inte så säker.
    Men nån dag till kan jag tänka så.
    Kram.

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.