söndag, juli 15, 2012

Det är absurt med kontrollbehov,
absurt med rädslan för allt som kan hända,
absurt med önskan att bära så att ingen annan tyngs ned.
Värre än det absurda är den naggande skammen, känslan av att ha varit 
en bakåtsträvare hela livet. Hej hopp här har ni mig, tänker jag 
och har lite svårt att inte snyfta till. Hej hopp. 
Det är fult idag att sätta andra före sig själv,
barn är lyckliga om föräldrarna är det, inte tvärtom,
vi gör om Älska din nästa till Älska dig själv… 
och någonting blir fel.
Helt fel. 
Jag har varit lycklig. Jag är lycklig. 
Utan att stå först.

4 kommentarer:

  1. Ingen kan ut uttrycka det bättre än du.

    SvaraRadera
  2. Som om du visste - fast det gör du, jag förstår det och det tröstar mig.
    Och jag sväljer gråten.

    SvaraRadera
  3. Nej, jag har ingen rädsla längre.
    Så länge jag inte är rädd...
    Men kontrollbehovet är stort.

    Kanske handlar det om tilliten...

    Lyckligheten - var kommer den in?

    Förstår du, Regnnatt, vad du är?
    Min vän i natten har du varit så länge, så länge - sedan tre år?

    E-post är påbörjad - nu trycker jag snart på sänd...

    Mina tankar hos dig är jag nu.


    /Marie

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.