torsdag, juli 05, 2012

Det icke-unika gör mig både ledsen och glad.
Tankarna jag går och bär på i tysthet,
både om stort och smått. Tungt bokstavslösa.
Och ändå får jag för mig, i samma stund som jag ler
åt dig som skriver om sådant jag tänkte men inte sa,
inte ensamma.

Kanske därför är också stumheten stundtals gemensam.
Flera jag en gång läste dagligen
tycks numera lika ordlöst propra som jag själv.
Vi som är fantastiska kalejdoskop, vi som inom oss bär
allt det som gror på åkrarna mellan glädje och sorg,
är det möjligen så att vi försiktigt sätter egenhändig etikett
på vårt skrivande, inte kan ta oss utanför de ramar
som blev vårt signum? Eller är det bara så att dörren
inte kan stå öppen alltför länge?
Då fryser vi och vaknar en morgon med rädslan över vad vi vågade
(drömde om att) ge, som en rivig filt runt benen.
Unika eller ej.

4 kommentarer:

  1. Det icke unika skär. Lite som skavsår.

    SvaraRadera
  2. Älskar ditt unika sätt att skriva.

    SvaraRadera
  3. Men du KAN! Oh ja.
    Och jag känner mig träffad, det försiktiga, att inte riktigt våga.
    Jag vet vad jag är rädd för, men jag vet inte riktigt varför.
    Och vet du - jag tänker ibland att jag önskar att jag satt utanför ditt växthus med en kopp té i handen...
    Kram

    SvaraRadera
  4. Det kan också handla om att saker har sin tid och plats. Och att tanke, känsla, handling och kropp måste få lika mycket plats. Eller som i mitt fall. Något stort och smärtsamt händer någon riktigt nära. Och det är inte bara jag som lämnas ut utan någon annan. Vilket jag hade problem med till och med innan jag lämnade min trollskog och blev Ann i mitt skrivande.

    Men det vore synd om vi slutade skriva, slutade dela. Helt. Men till viss del kanske det stängda fyller en funktion. För det kan vara öppet på annat ställe. Det är väl det tvärstängda som är riktigt farligt. Tvärstängt och instängt.

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.