fredag, juli 27, 2012

Jag badar fötterna i zinkfatet fyllt med kallt vatten, rosmarin
och  mynta. De svarta vinbären är mogna, tomaterna rodnar,
lavendel och oregano behöver plockas men potatisen har vi ännu inte lyft.
Det vackraste i livet ligger med sitt ansikte i min axelgrop,
hon är varm, mjuk och doftar sött, min tacksamhet över att
ha blivit given en redan självklar plats i hennes liv är oändlig.

Jo, jag bär på mina minnen, jag vet att jag har gråtit och kanske
berättat mer än du bad om.
Det är sådan jag är, aldrig vill jag glömma igen. Våra minnen är det som
förklarar oss.
Minns du hur jag sa att vi inte styr över allt?
Jag vill att du minns just det.

3 kommentarer:

  1. Underbart - livets alla dofter.
    Glädjen att få hålla. Och sorgen över det som gled ur händer.
    Kram

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.