tisdag, juli 10, 2012

Jag har ont igen. Vänsterbenet värker (jag begriper inte just den biten),
armarna är tunga, nacken öm och huvudet trött.
Det låter trist, jag låter trist, när jag skriver så
men jag orkar inte med undanhållna sanningar,
de får hamna här.
I det fria ljuger jag som en borstbindare och är 
tacksam över att ingenting syns. Frågar någon, utan engagemang,
hur det är svarar jag "fint" och ler.
Värre än så, frågar någon med engagemang svarar jag detsamma,
av annan anledning.

Och kanske är det rikedom att sitta här uppkrupen i soffan,
tända ljus, kaffe i muggen och tystnad sånär som på datorsurr.
Kanske? Varför skriver jag så, när jag vet att det är?
Igår köpte jag lemoncurd, det finns inget finare att ha på det ljusa brödet.
Syrlighet som är mjukt vacker.

Nu faller regnet.

2 kommentarer:

  1. Jag gillar att det får finnas. Allting. Även det som skaver.

    SvaraRadera
  2. Men så vackert! Att du ger en bild.
    Av döttrarna fick jag en burk citron&limemarmelad, jag tänker på dig när jag ska öppna den.
    Och man svarar så, oavsett. Om man är du eller jag. Någon kanske ser ändå.

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.