tisdag, juli 31, 2012

Vad är det jag håller tillbaka? Och varför?
Så fort jag nuförtiden vill skriva om ledsna tankar
tynger skulden ner mig. Jag borde inte sucka.
Men jag är den jag är den jag är den jag är den jag är.

I en galen värld där olyckor förödar, människor mördas,
barn svälter, i en skadad värld där detta sker på en armlängds
avstånd från mig vissa dagar, borde jag åtminstone inte gråta
över t.ex en förlorad liten sommarjacka.
Det är tvärtom - jag blir nästintill otröstlig.
Borttappad, säkerligen upphittad av någon och därför stulen,
som om inte de stora brotten vore nog.
Samtidigt straffas min fåfänga. Och jag lär mig igen,
allting har sitt pris.

Jag har tappat bort en ring också. Den jag hade i New York.
Det gör mig märkligt nog mindre. Den blev min först när
svärmor dog, då hittade vi den gömd i en låda.
Det var mycket hon aldrig släppte taget om och gav mig.

Och bara för att sinnet är lågt läser jag runt på bloggar
jag inte känner. Blir ännu lägre.
Detta med masker och varför de finns?
Jo du. Ingenting är någonsin enkelt, de finns ibland för att skydda.
Inte dig själv men omgivningen. Tro mig jag har testat ärligheten
och den är inte alltid rätt.
Fast jag vågar inte skriva något i kommentarsfältet,
jag har blivit försiktig med sådant. Ord kan missförstås.
Tolkningsrätten misstolkas. Och så möts man av tystnad.
Den gör ont.

Jag önskar mig ärlighet och omtanke.
Eller om du vill, glöm ärligheten
men ge mig omtanken.

7 kommentarer:

  1. Känner mycket igen mig. Man får vara som man är när man inte blev som man skulle sort of....

    SvaraRadera
  2. Det Är som det Ska för att det Är som det Är. Annars hade det väl varit på något Annat Sätt?
    För mig är Du Den Bästa Systern i Själen <3 och jag vill ge dig Tre Saker: Ärlighet, Omtanke och Kärlek.

    SvaraRadera
  3. Vad är det för skuld månntro?Dystergökens kanske. Att vi förväntas vara glada och starka. Men det funkar inte för mej när ledsenhetens stråk drar genom kroppen. Tänker att det jag känner måste jag få känna, oavsett känsla. Sen kanske jag inte alltid agerar på den. Men så fort jag accepterat att den är där så släpper den greppet om mej. Jag gillar inte masker. Och målade fasader. Och jag hoppas att du fortsätter att skriva, både inlägg och kommentarer. Jag tycker om att läsa. Ärlighet och omtanke skickas med denna kommentar.

    SvaraRadera
  4. Här går jag och funderar på saker som borde skrivas, inte på bloggen den här gången, och just 'ärlighet och omtanke' snurrade tankarna runt.
    Med viss saknad.
    Och så skriver du, som så ofta, om det som finns här också. Märkligt.
    Visst får man sakna, både en jacka och ä&o. Tror jag.

    SvaraRadera
  5. Dito ditt språk är strålglans<3

    SvaraRadera
  6. Dina ord i mitt kommentarsfält upplevde jag som ärliga och omtänksamma. Som alltid när du gör dina avtryck. Du får gärna göra det oftare. :)

    SvaraRadera
  7. Har ju följt dig jättelänge och är skitdålig på att kommentera. Men du... HÄR får du ca femtio kilo omtanke från mig. Jag känner inte dig IRL, men du har alltid berört mig och jag gillar dig och dina ord, ditt sätt att skriva. Det lyser igenom vilken fin människa du är. Och klok.

    Och jag känner också igen mig. Har blivit lite "rädd" för att skriva av mig det jobbiga i min blogg eller att råka säga något fel i någon annans. Och jag förstår det inte riktigt, i alla fall inte det förstnämnda. Det är ju faktiskt tack vare min blogg, att jag kunnat kräka ur mig, skriva av mig - och fått stöd dessutom - som jag lever idag.

    Kanske går det lite i perioder med. Ibland finner man inte ord för att förklara och ibland är man rädd för att missuppfattas, och ibland har man helt enkelt inte lust att skriva eller ens slå igång datorn.

    Men du, som sagt: *OMTANKE & KÄRLEK I MÄNGDER* <3

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.