lördag, augusti 11, 2012

Hemma igen.

Självklart var vi där, hur skulle jag ha kunnat säga nej.
Det är inte bara att det är staden där det händer,
det är självaste området,
hur skulle jag ha kunnat säga nej?
Allt föds vi inte med, det sipprar in genom vår hud, färgar oss,
vinner oss, trots att vi inget ber om.
Vi vet vi går fel men hittar en väg, så är det för många.
Kanske anade vi från början att det inte skulle gå att värja sig,
kanske styrde vi inte heller över detta.

I vilket fall som var jag där.
Gatorna är mina, stoltheten, skämten, omsorgen, allt är
precis som det ska.
Det tar tio minuter med 86:an, från grinden som måste målas till stadion.
Tio minuter.

Och det var härligt att umgås med sonen som sommarjobbar mitt i det hetaste vimlet.
Jag vet att vi har det bra.
Jag klamrar mig fast vid de orden,
jag vet att vi har det bra.

1 kommentar:

  1. Förstod att det nog kunde vara ungefär så.
    Och du - fast det är bra, riktigt bra, händer det att det andra anas någonstans. Melodin som inte riktigt stämmer, bara nästan. Alla hör inte.
    Kram

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.