lördag, september 15, 2012

Detta att aldrig mer kasta.
Allt jag lovade då, allt jag inte ger dig nu.

Jag finns, är mig lik, vill berätta.
Samtidigt grunnar jag på varför jag vill att just du vet.
Och tyngs ned av att inte prioritera skrivandet,
varken breven, mejlen eller orden.
Men mycket hänger ihop, dörren står trots allt
fortfarande på glänt.

Jag lånar böcker på biblioteket,
alla dessa nya författare som läses, hyllas, i vissa fall t.o.m. filmatiseras.
Jag orkar bara några sidor i varje, dåligt, pinsamt, haltande.
Beröm blir urholkat, meningslöst på alla plan, när det ges för frikostigt,
är läsare rädda för att om de kritiserar minskar de sin egen framtida
chans att slå igenom?
Lite som föräldrarna som aldrig vågar säga nej.
Lite som kärleken på facebook.
Lite som så mycket.

Idag ska jag städa ur garderoben, fram med min höst.
Grannen har hallon till oss.
Bara hunden och jag är hemma.
Blåsten som omfamnar.
Kaffet som doftar.

Orden som prövas.

3 kommentarer:

  1. Dina ord omfamnar mig. Varje gång.

    SvaraRadera
  2. Hur det nu kommer sig, dina ord ger alltid en oväntad resonans, jag andas in av igenkännande.
    Och dessa böcker - jag sitter just med en som irriterar mig så, men nästa i högen blir kanske bättre.
    Och jag hoppas din höst blir mild och varsam.

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.