måndag, september 17, 2012

Löken hänger på tork, bättre sent än aldrig.
Köksträdgården har bjudit på en dignande skörd av
allt vi sådde. Jag berättar för dig, men med små
bokstäver - skryt skaver, andras och eget.
Den där gränsen som så många inte ser.
Sinnet ryser.
Gömmer sig för världen.

Sällan blir något som jag tänkt mig.
Ensamdagen blev långt därifrån,
ingenting städat, ingenting skrivet, ingenting grävt.
Men i mörkret tände vi höstens första brasa inomhus och jag
somnade under en rosa ullfilt i soffan.

2 kommentarer:

  1. Lök som hänger på tork, det minns jag. Lök ville. Alla dessa lager.
    Och att sova framför brasan under en rosa filt, en vacker bild, en sorts frid som blir en gåva för mig också. Tack.

    SvaraRadera
  2. De små orden. Som blir så stora när du uttalar dem.

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.