tisdag, oktober 16, 2012

Jag borde uppdatera dig. Genast säger du att det
inte finns några borden och så är det säkert.
Men stannar jag här i min tystnad så tvinar jag bort
och jag tror inte jag vill det.

Jag tror inte jag vill det.

I min utanpåvärld är det foten som krånglar.
Hela sommaren har jag svurit över den,
i november ska (skulle... nu vet jag ju inte?) den opereras.
I fredags kom först det öppna såret och sedan givetvis inflammationen
så nu stoppar jag i mig penicillin tre gånger per dag och
får den omlagd varannan. Det är egentiden med den långa
vandringen förra helgen som jag betalar för på detta sätt. Allt har ett pris.
När ska du tro mig? Allt har ett pris.
Är det så här det känns att bli gammal tänker jag när jag haltar omkring
med foten i en raggsocka? Jag är inte där, är verkligen inte där,
kan inte vara, vill inte vara och det gör att ännu en bit av mig blir
fruktansvärt skev. Får sjukskriva mig men. Ja, du vet. Inte ens det gör jag.

Och det regnar. Vill inte sluta. Jag tänker på en annan regnig höst,
på livet som det skulle ha kunnat gestalta sig. På att glömma. På vänskap.
På att älska. För lite. För mycket.

7 kommentarer:

  1. Många vackra tankar. Som vanligt. Och vilken underbar bild!

    SvaraRadera
  2. Men vännen - så tråkigt (alldeles för milt sagt) med din fot. Hoppas antibiotikan gör sitt.
    Och aldrig kan man älska för mycket.
    Man kan bli älskad för lite, men det är en annan historia. En helt annan.
    Kram

    SvaraRadera
  3. Åh så nära du skriver..

    SvaraRadera
  4. Håller med Lilja, så tråkigt med din fot.
    Du skriver så vackert, jag kan sitta länge och läsa om och om igen.

    SvaraRadera
  5. Och jag håller med Ett brustet Halleluja. Jag kan sitta länge och läsa. Om och om igen.

    SvaraRadera
  6. Åh, du skriver så vackert!

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.