onsdag, oktober 24, 2012

Vad jag kanske allra mest bad om idag, på min dag? Att alla ville lova att ha cykelhjälm, leva långa lyckliga liv och inte vara rädda för mörker. Att vänskap ska hålla, hitta rätt, våga finnas. Att sinnet inte ska svika, att den inre rösten är sann. Tysta önskningar du vet, sådana vi sedan skrattar bort lite käckt redan innan vi avslöjat att de fanns där. Men ändå. Eftersom livet små korta ögonblick syns genomskinligt kan rädslan inte gömma sig för evigt. Och jag vill inte mista. Inte mistas. Vill inte. Ingen vill väl? Det blir så ändå.

Idag var långt bord och kärlek.
Jag bar krukor, log och värmdes.
Sveper den bruna sidensjalen runt mig, väntar vinter.

5 kommentarer:

  1. Har du fyllt år? Grattis i så fall! Visst är det så att ingen (de flesta) inte vill. Tycker mycket om din sista mening (jaja, de andra också), den känns varm och trygg :-)

    SvaraRadera
  2. Du fick mig att ta fram en annan 'Som en skatt...' som jag ska titta i.
    Och jag tyckte om din dag, dina önskningar. Man önskar fast man vet. Kanske just därför.
    Kram

    SvaraRadera
  3. Vintern har kommit till mig.
    Och jag tittar in i min gamla blogg för att hitta hit. Till dig. Igen.

    Du har fyllt år och jag vill lämna varm varma kramar. Inte kramis;-)
    Jag lovar:) Men kramar. STORA!

    Marléne

    SvaraRadera
  4. Jag älskar ditt skriv! Fortsätt!

    SvaraRadera
  5. Söderenbytjejen2012-11-06 22:44

    En liten stilla grattiskram

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.