måndag, november 26, 2012


Att tvingas sitta still och blicka ut över novemberdis
är som att få en gåva man inte riktigt hade bett om
men förstår att värdera.
Jag minns en grå december där traumat var färskt,
tanken på "om" nattsvart. Minns att även då förstod jag värdet av ett nu,
sprang från fasan. Givetvis hann hon hitta mig - försök gömma
dig om du kan.
Sedan fick jag kämpa.
Det finns alltid så många sätt att slåss mot fasor.

av jobbet fick jag vita julrosor och min blogg
är ingen klagosång du vet det
när du lyssnar hör du tacksamhetens grundton

3 kommentarer:

  1. Jag får en så tydlig bild av dig, där du sitter, oavsett om den är 'rätt' eller inte.
    Dom där gåvorna man inte ville ha kan vara allra viktigast. Sen.
    Fast just nu önskar jag något annat, både för dig och för mig. Dumt.
    Kram

    SvaraRadera
  2. Söderenbytjejen2012-11-28 23:09

    "Ingen klagosång" - nej, för mig ett rum som ger funderingar ackompanjerande av tonad musik i luften och ett blänk av något mer... kram å mkt önskan om genomströmmande friskhet i dig

    SvaraRadera
  3. Ja, det finns det.
    Så många fasor som vi springer och springer mot strömmen...
    Som vi faktiskt inte bett om...

    Vad säger det?
    Att vi ska börja se?
    Att vi ska börja lära oss?
    Vad är det? Läran om livet?
    Vi vet ju vad det handlar om.
    De flesta av oss vet ju, eller hur?

    Från den vetskapen, kan vi aldrig gömma oss, ens om vi försöker.
    Det är nog inte meningen heller.

    Fan! Förlåt.

    Jag vet att du är tacksam över mycket, det är vi nog de flesta av oss.

    Men hur tacklar vi det?
    Genom viljan att ha mer?
    Frågan är generell. Inte specifik...


    /Marie

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.