måndag, december 10, 2012

Snön fortsätter att falla.
Långsamt får jag gjort det där jag skjutit upp. Korgen med
osorterade räkningar, byrålådorna i den avlutade hallmöbeln,
lusekoftan som länge har väntat på att sys in.

Advent är vackert, alltid vackert. Försiktigt viskar veckorna om vad
som skall komma och i samma försiktiga takt bär jag fram det som hör till,
men endast det. Vita ljus, änglarna på pianot,
sidenbandsrosetterna i fönstret, glasvaser med små lökar.
Julstjärnor, amaryllis och hyacinter.
Krubban.
Mitt hus är en doft av saffran, citrus och kanel.

Utanför är världen vit.

Skriv om ingenting säger själssystern. Men jag vet inte om det går.
Jag vet inte vad som är, vad som inte är, vad som är mitt att lämna ut,
ditt att ta emot.
Allt vad vi gör, allt vad vi tänker, på något sätt berör det alltid någon
annan, lämnar spår man inte bad om. Så dumt, suckar du säkert,
alltid tänker hon för långt. Jag vet om, vill jag svara.

Det händer att jag gråter, men inte längre hejdlöst.
Det händer att orden här är hårda.
Det händer att jag stannar upp, som om din tanke
just hann nudda vid min själ.
Sedan hastar vi båda vidare. Försvunnen framtid förflyter.
Och omigen undrar jag om du hör min glädje.
Jag har trots allt börjat nynna tyst.

3 kommentarer:

  1. Jag stod och höll i en hyacint i dag, när jag hade åkt på en väg som nästan liknade din. Men jag ställde tillbaka den.
    Och jag funderar också på vad som är mitt att lämna ut, denna tunna linje.
    Du tröstar mig, att inte vara så ensam.
    Kram

    SvaraRadera
  2. Ja, jag hör...
    Hela tiden.


    /Marie

    SvaraRadera
  3. Oavsett om någon hör eller inte hör så finns det där, i dej, nynnandet. Vilken vacker bild du skapade i mej nu. Den ska jag bära med mej.

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.