lördag, december 29, 2012

Varje skrivuppehåll gör mig svag.
Svag, svagare, svagast.
Du bleknar när jag inte ger dig ord.
Du bleknar ändå och där i tvivlets små skrymslen,
går min själ vilse.
Du bleknar och jag är inte längre jag.

Jag funderar för mycket, lyssnar för noga,
kan ändå inte riktigt tyda vår riktning.
Du har sagt det förut, jag vänder världen ut och in,
jag har hört det förut, men vill inte ändra mitt jag.
Tänk om allt en dag blir bra?
Tänk om jag faktiskt har rätt?
Jag tror ju så, jagtrorjagtrorjagtrorjagtror.
Här och nu.
Här och nu och sedan.

Jag minns, jag lovade att bättra mig, ge av min vardag.
Men jag avskyr att berätta vackra sagor som kan få dig
att sakna sådant du inte har.
Vi behöver dela våra bördor, glädjen värmer utan stora gester.
Mitt sätt att svepa in dig är att berätta att du inte är ensam.
Inte ens när du tvivlar.
Vill du ändå veta om lycka, eller kanske lugnas, så tro mig, julen var ljus.
Älskade människor, vackra och vilsamma dagar, viljor som gjorde sitt bästa,
underverk som stillade oron.
Åh vårt är bra, så bra. Jag måste bara bli som alla andra,
spä på om det goda, blunda för det ensamma mörka,
vara mindre ärlig.
Min ärlighet, den skrämde dig, jag såg det.
Förlåt.
Det är därför jag numera gömmer den här.

Nu har jag en ny dator.
Nog borde jag istället ha mättat hungriga magar,
värmt frusna kroppar, givit mer till de som inget har?
Ja självklart. Det är det enklaste svaret, det sanna. Istället tog jag emot
och nu måste jag därför bära den bördan, göra något vackert av gåvan.
Men här sitter jag, vid det vitoljade bordet av ask och ser ut över hagarna.
Ser ut över fälten, ser in i vår längtan och funderar på vad du får.
På vad jag ger.

4 kommentarer:

  1. Du ger så otroligt mycket genom orden.
    Tack.

    SvaraRadera
  2. Jag vet inte vad det är du ger, men nån sorts frid ger du mig.
    Att inte vara så ensam.
    Att veta att någon annan också 'borde' gömma sin smärta bättre. Men det oväntade händer, det finns förståelse. Du visar just det.
    Kram

    SvaraRadera
  3. Söderenbytjejen2012-12-31 16:02

    Du ger av vår ensamhet, sätter ord på den så det blir någon liten form av reda i härvan...
    Du manar till eftertanke, så här kommer lite kraft till fortsättning...'
    Gott nytt år och kram på dig från Marianne

    SvaraRadera
  4. Sluta aldrig. Jag läser. Jag ser tror jag. Kram och gott nytt.

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.