måndag, december 03, 2012

Vinterkallt, första snön och gråaktig dager,
takfönsterrummet förblir mörkt och jag älskar det, vilar i känslan
av att allt behöver pausas. Sedan blir jag givetvis rastlös, hasar
långsamt omkring och försöker göra sådant jag inte kan.
Går sådär men hey det är ok, jag har papper på att jag får stupa.
Och stunder som denna tänker jag att bilder vore vackra att visa fram.
Ljuslågorna, kaffekoppen, glöden.
Boken.
Spåren utanför vårt fönster.
Snön, snön, snön.
Armbandet jag inte kan lägga ifrån mig.
Dagboken.
Minnet av regn som frös och aldrig ville smälta.
Ett skrattande litet underverk.

Och alla ord som finns för snö, jag skulle vilja rista in dem
i din hud.

3 kommentarer:

  1. Men du visar vackra bilder...

    SvaraRadera
  2. Just det. Du visar vackra bilder.

    SvaraRadera
  3. Vi ser bilderna du vill visa. Så vackert.
    Tack vännen

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.