onsdag, januari 02, 2013

Du vet att nyår gör mig ledsen. Inte tanken på det som ska komma,
inte tanken på det som var, men firandetfirandetfirandet,
det vi aldrig hittar till.

Vi får så mycket som är svårtytt.
Ensamheten ekade i mig ständigt.
Jag anade andras fester och kalas,
anade och avundades. Men kanske hade jag för livlig fantasi?
Föräldrarna, syskonen, mormor, moster, morbror och jag,
på något sätt upplevde jag oss som de överblivnas skara
i de tystas hus.
Och jag önskar jag kunde "skriva om" minnen till något enbart vackert,
men jag minns ensamheten som den stora skuggan,
den som fick mig att stå utanför redan där i det som samtidigt var min trygghet.
Värst av allt var skulden över att jag kände så, skulden över att
snegla på andra istället för att vara stolt över vårt.
Och rädslan för att upprepa felen.
Det outtalade kan bäras länge.
Nu står ärligheten i vägen när jag försöker kasta bort
därför lämnar jag här. Du måste lyssna, då blir det bra.

Givetvis blev jag som tonåring (vackersåvacker
attjagidagvillgråtaochförbannaattjagintesågdetsjälv)
bjuden på fantastiska fester i nya världar.
Men eftersom det som hände hände, eftersom jag
StoppadeUndanochSprang istället för att LitaPå,
blev den tiden kort.
Att ingen såg och stoppade när jag skyndsamt
klev in i vuxenvärlden ter sig idag fruktansvärt.
Jag ser foton från då och vill lyfta upp och
rädda undan honsombaravarettlitetbarn.

Där och då blev jag någon som inte riktigt passade in.

Nåväl, för ett antal år sedan fick jag nog med hyckleri och slutade
fira för gammal vänskaps skull. Den nyårsafton då värden frågade
alla runt bordet utom mig om planerna inför kommande år,
blev den sista där. Så får man inte förringa.
Men ni vet hur det är, vänskap är inrutad, nyår än mer och jag
tar inte från andra.
Aftonen har för alltid en bismak.

7 kommentarer:

  1. Själv lyckades jag somna före 12 slaget.Stor lättnad.

    SvaraRadera
  2. Du beskriver det så bra att håret reser sig i nacken på mig. Och jag minns. Även jag önskat att någon sett och stoppat. Men jag väljer nu att minnas det som var vackert och där. Ändå.

    SvaraRadera
  3. Rädslan att upprepa felen. Det är så dubbelt. För inte vill man upprepa fel. Men jag vill inte vara rädd.
    Och inte vet jag hur det lyckats heller. Mer upprepning än jag velat kan jag nog se.
    Det vindlande livet. Tack för att du får mig att minnas.

    SvaraRadera
  4. Söderenbytjejen2013-01-03 23:17

    Jag skulle vilja bjuda dig på ett glas vin på min altan en ljummen sommarnatt och önskar då att timmarna blir riktigt långa...
    Att tiden skulle räcka till

    SvaraRadera
  5. Regnnatt, du vet...
    Vi har ett val.
    Jag vet att du vet, just det.

    Jag har hängt med så länge här nu, så du vet också att jag vill allt det bästa för dig.

    Det finns tre kategorier av människor;

    Den som alltid vill vara i centrum, utan att se.
    Den som är inne i "dansen".
    Och, den som betraktar...

    Du och jag finner...
    Varandra.

    Du ser det snart...
    Jag ser fram emot det.

    /Marie

    SvaraRadera
  6. Läser.
    Tänker.
    Funderar.
    Analyserar.

    Och så vill jag säga att det är nån som är tillbaks ♥

    SvaraRadera
  7. Söderenbytjejen: Tack för alla fina kommentarer du brukade lämna i min blogg. Hoppas du ser det här. Vet att det är okej med denna blogginnehavare att "ta plats av henne" för att skriva det till dig här. ♥

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.