lördag, januari 19, 2013

Jag funderar igen. På lusten att skriva som inte längre
hänger ihop med lusten att lämna ut. Varför den kom av sig.
Det är inte modet, har aldrig varit, som saknas,
bara oviljan att lämna ut andra.
Ingen människa en isolerad ö, ungefär,
men säg då hur jag visar mig utan omgivande hav?

Någon på radio ironiserade, lustigt, bra och mitt i prick
om modeordet "tänker" (för kanske ett halvår sedan ska tilläggas)
och knivspetsen trängde in. Sådan är jag, här varken sägs, görs
eller menas. Här tänks. Mer blir det aldrig av mina försiktiga
uttalanden, de göms i tankar som inte är menade att varken
fördärva eller propsa på.
Så många meningar som har fått börja just så - jag tänker.
Orden, alla dessa ord, vi varken äger dem
eller kan förmedla något med dem utan
risk för missförstånd.
Öga mot öga, är det vad som gäller?

4 kommentarer:

  1. Som en öppen bok. Så känner jag mig.

    SvaraRadera
  2. Öga mot öga är en sak, kan vara så vackert.
    Men det här är en annan sak. Inte tror jag att du och jag skulle vetat det vi vet om varandra om vi mötts rakt av. Vi hade sagt något artigt och inte vetat vad vi skulle göra med skatten framför oss. Oftast gör vi så. Eller - jag gör så. Fegheten.

    SvaraRadera
  3. LoPe, öppna böcker är vackert.

    tigerlilja, du har rätt förstås. Och målet var ju aldrig att skriva vardagsblogg om hem och villa, även om sådant kan vara mycket vackert det också. Målet var att tänka.

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.