söndag, januari 13, 2013

Min vackra plats på jorden.

När jag i måndags kom tillbaks till arbetet efter långt uppehåll,
fanns julen förvånansvärt nog kvar.
Vi behöll den sedan hela veckan, sådant hänger på individer.
De stora ljusbågarna i fönstren och de enkla granarna
gjorde att jag nästan grät av glädje.
Människor rusar så ofta, framåt, framåt, bort mot nästa mål.
Jag tror på långsamhet.
Tanke och handling som väntar in varandra även i mörker.
Nu plockar jag undan den här hemma.
Samma saknad, samma bävan varje gång.
Jag vet inte vad den bottnar i, min rädsla för att inte vara i en framtid,
men den gör mig ödmjuk.
På almanackan i köket trängs alla namn.
52 gånger.
Varje bokstav en bön och tyst besvärjelse.
Låt oss finnas, för varandra.

Jag och min rädsla att ta för givet.
Jag och min skräck för döden.

Ute snöar det, på bordet står vita tulpaner,
skymningen sänker sig och jo faktiskt,
mycket känns bra.

3 kommentarer:

  1. Jag tror också på långsamhet. Och på dig.

    SvaraRadera
  2. Jag plockade undan julen förra helgen och saknar den inte. Men däremot saknar jag adventstiden, den är mysig.

    SvaraRadera
  3. I morgon försvinner sakerna här, med viss bävan plockar jag undan, ordnar i lådorna. Undrar.
    En månad till Fastan. Stillhet, att lyssna inåt. Ett år till?

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.