lördag, februari 09, 2013

För att vara snäll mot mig själv gick jag
en lång vintervandring med hunden på hala stigar.
Kängor för första gången på ett halvår.
Nu har jag ryggskottsont och inget mer blir gjort.
Jag övar mig i att inte gråta utan istället vara tacksam.
För allt.
Och jag vet att jag inte är en ensam människa.
Det bara känns så ibland. På insidan.
Du vet det. Du vet.

3 kommentarer:

  1. Man får gråta lite ibland, man kan vara tacksam ändå. Lördagskram!

    SvaraRadera
  2. Nyss läste jag nånstans om hur viktigt det är att promenera, det håller jag helt med om, men jag vågar inte riktigt - halkan skrämmer mig. Beundrar dig som vågade, men med din vecka kan jag tänka att det var en nödvändighet. Det är lättare att hitta bättre perspektiv där ute.
    Men var försiktig...

    SvaraRadera
  3. Oslo, sant. Tacksamhet och tårar i balans. Kram

    tigerlilja, ungefär så tänkte jag, nödvändighet... och ångrar. Man lär av misstag. Och sen tänker jag att det finns väl värre saker än ryggskott eller vad det nu är... Kram

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.