fredag, februari 08, 2013

Jag tänker att jag ska dela så mycket med dig.
Men det mesta blir i flyktiga tankar, då när jag sitter i bilen
efter att ha handlat på Willys, när jag pausar två minuter
vid kopieringsmaskinen, tänder ljusen och lyssnar på stillheten,
dammsuger under soffan eller ligger och väntar på sömnen.
Det är inte ett delande för att du sedan skulle varken trösta mig,
berömma eller, ve och fasa, avundas mig något.
Nej det är ett delande för att jag helt enkelt då lyssnar.
På mig själv.
Kanske är min prioritering fel när jag inte lyckas nå dig.
Jag behöver berätta mer, bara i det ständigt pågående är jag ärlig.

Problem blir små när vi ser bakåt. Nutid har blivit dåtid,
vi klarade oss igenom och tror vi får stoltsera.
Jag tror ibland jag avskyr sådant.
Denna veckan tog jag ut min hormonspiral på måndagen,
störtblödningar som följd, blev magsjuk måndag natt,
orkade jobba tisdag, fick hög feber på kvällen,
jobbade onsdag, gick på löjligt sent planeringsmöte (fritid inte jobb)
med bl.a. en vän som nu är energitjuv,
hade en ful gråtrött lång torsdag som startade med lakanstvätt (störtblödningar),
fortsatte med personalmöte och mer jobb,
MEN när jag klockan sex i stressen sprang runt någonstans
mellan ost och kattmat bara för att slippa fredagshandla, vände det.
Redan vid ingången hade en butiksanställd hejat
igenkännande på mig, jag älskar sådant,
tänk att bli sedd är så viktigt,
jag ler - du ler tillbaks.
Styrelsemötet blev fyllt av skratt och slutade i ett varmt,
oväntat och personligt samtal.
När jag kom hem bäddade jag rent,
städade huset på två timmar och stöp i säng vid midnatt.
Idag har jag blivit snygg i håret, kört vansinnigt många gånger till stan
för att hämta/lämna, lyssnat på musikersonen när han stod på scen
och sedan legat i soffan.
Har jag tur vaknar jag till kaffedoft och det är lördag.

Men du ser, jag gav dig dåtid.
Kanhända svald ärlighet.
Eller var det realism med perspektiv?

1 kommentar:

  1. Söderenbytjejen2013-02-17 12:36

    Att nå kräver att jag vill bli det. Kan väl inte vara ngn's ansvar?
    Bara ett erbjudande, ett helt fantastiskt ögonblick - när jag stöter på ngn som vill nå mig - vill bli nådd tillbaka, vilket inte alltid är gällande.
    Kanske jag missar tillfället ibland? Men jag samlar på de som uppstår.
    Att bli sedd - jag har i höst lärt mig att alla har ett namn, ett namn som vore vår allas skyldighet att ljuda åtminstone en gång i livet för den som bär det. Är det verkligen möjligt att det inte är alla förunnat?
    Ja, jag fick till mig det och så mycket mer, så nu försöker jag verkligen att se, iaf så mycket jag bara är redo för.
    Realism med perspektiv? Vet ej – får bara så mycket genom ditt delande, tack >o< MA

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.