söndag, mars 10, 2013

Jag har ofta funderat över bloggar som bara stänger ner,
inte de som försvinner för att på nytt dyka upp med
annat namn men samma vänkrets gång efter annan,
utan de som ligger kvar orörda, de där man inte tog
sig tid till ett farväl. Vad var det som hände dem,
människorna som en gång skrev? Tröttnade de bara?
Eller var tystnaden på riktigt?

________

Kanske kommer jag aldrig att kunna skriva ORDET just här.
Men jag säger det högt. Flera gånger säger jag det högt.
Jag är numera en av dem som får säga det högt trots att det är så laddat.
Alla gråter när vi säger det.
Läkarna ser oss i ögonen och vi lär oss om sådant
ni tror bara kan hända någon ni aldrig har mött.
Vänner och bekanta hör av sig. Eller avvaktar stumt.
De lär oss hur vi ska agera. Alltid är det så tänker jag,
alltid är det så, ur allt ont kommer något, men detta ville jag inte lära mig.
Fel tänker jag sedan, detta visste jag redan, jag hör ju alltid av mig,
jag är den som kramar om och lyssnar, som tror på att ge.
Men jag ville inte behöva veta hur ont det gör med andras rädsla.
I ursinne vill jag skrika till de tysta: hur vågar du,
hur kan du vara så feg?
Detta är på riktigt. Förstår du? Detta är på riktigt.

Jag skriver fortfarande. Orden tränger sig ständigt på.
Men jag funderar på om det kanske inte nu borde ske
på annat sätt. Och jag tänker på alla som vill skriva för att
ha skrivit snarare än för att orden är så många att de måste ut.
Vi talar antagligen inte samma språk.
Jag skriver trots att min verklighet är förändrad.
Eller kanske just därför.

Mitt i vår vanmakt sträcker hon armarna mot oss,
skrattar och vill bli kramad.
Vår verklighet är förändrad och vi kan inte springa ifrån den.
Vår verklighet är förändrad.
Vår verklighet är fasansfull.
Men den är också full av kärlek.

7 kommentarer:

  1. Jag har inga ord. Jag har inte heller helt förstått vad som hänt men inser att det är något av det mest fruktansvärda man kan drabbas av. Jag vill bara säga att jag tänker på dig. På er. På henne. Och jag vill så gärna skicka styrka. Tröst. Men inser att det nog är förmätet att tro att en total främling ens kan vilja försöka göra något sådant. Fast jag gör det ändå. Skickar mina varmaste tankar. Sedan får du ta emot på dina egna villkor. Bara om du själv vill. Om du tycker det känns okej.
    Och jag hoppas så att du fortsätter skriva här. Trots allt.
    <3

    SvaraRadera
  2. Det är på ett sätt bekvämt att säga 'ingen kan förstå hur det är' - nej, säkert inte, jag kan aldrig veta om någon annan vet, men jag kan stå i det stilla hörnet och säga - här är jag, jag finns för dig, jag vet inte alls, men kärleken är starkare än min okunskap.
    Och det vet jag, att i det förfärliga är det viktigt att inte alla går över gatan till andra sidan när dom ser just mig. Jag kan bara hoppas och tro att du vet.
    Kram

    SvaraRadera
  3. Saltistjejen, Du skriver med stor respekt och jag blir mycket rörd. Nej, det är inte förmätet, jag är tacksam. Vi tar emot all styrka människor vill och förmår ge oss förutsatt att den är äkta.
    (Häromdagen fick jag en kram av en kvinna när hon insåg att andra hade kramat om mig, samtidigt log hon stort och sa "du får en kram av mig med". DET var inte ok och jag hade svårt att svara med hövlig röst.)

    Det är det allvarligaste ja. Men vi har börjat fighten redan,
    HON har börjat fighten så liten hon är. Och jag hoppas att all kärlek runt henne ska bära. För den är mycket stor. Kärleken och sjukvården, som är fantastisk.
    Jag vet att jag inte skriver klarspråk, men kan/vill inte lämna ut mer än mig själv och min rädsla här så jag gör tvärtemot de flesta, undviker alla tänkbara sökord.

    I dagsläget vet jag inte om jag ens borde lämna ut mina tankar, vi får se. Byter jag blogg hör jag av mig till dig på något sätt.

    Tack för din empati <3

    tigerlilja, egentligen tror jag visst att vi kan förstå, till viss del iaf. Vi kan leva oss in i fasan vi själv skulle känna och agera utifrån den. Det är empati och det räcker långt. Är vi dessutom sedan modiga nog att säga precis sådant som du skrev här, ja då har vi hjälpt. Mycket.
    Åh jag är så förtvivlad i mitt innersta nu. Samtidigt är jag stark. Men det hela är mycket overkligt. Det är sådant som inte borde hända.
    Kärleken är större än min okunskap. Jag spar de orden.
    Kram

    SvaraRadera
  4. Det händer att jag inte är så förtröstansfull inför svensk sjukvård, men just i den situation ni står, så tror jag faktiskt att man är rätt strålande. Och om jag förstår rätt, så hamnar ni ungefär där min underbara svärdotter arbetade tidigare. Där är det bra. Så bra det kan vara.
    Omtanke till er alla i nattens tysta timmar - kram.

    SvaraRadera
  5. Söderenbytjejen2013-03-14 12:31

    Har inget att komma med just nu men känner ändå att jag vill sända medkännande tankar.
    Värme och styrka till er, värme, värme och styrka..... kram

    SvaraRadera
  6. tigerlilja, du har rätt, alla säger att de är de allra bästa här. Så bra det kan vara. Din omtanke hjälper. Kram

    M, Tack <3

    SvaraRadera
  7. Tack för dina fina ord till mig! Och jag tycker du gör alldeles rätt i att skriva just bara det du själv vill och kan. Ja, kanske t o m MÅSTE. Ibland kan det vara ett sätt att själv inte bli galen.
    Och jag hoppas så innerligt att Kärleken ska räcka längre än längst.
    Kram!

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.