torsdag, mars 14, 2013

Jag sover ok, är trött antar jag, utmattad.
Och sen kommer den där fasansfulla stunden, då när
man precis vaknat och plötsligt minns verkligheten.

Vill inte.

Men dagarna går, jag är stark, starkare än jag trodde.
Oftast. Fortfarande måste väl detta få kallas chockfas?
Det är en lång väg vi har framför oss.
Att försöka räcka till och samtidigt själv gå sönder av oro
är otäckt. Jag kan känna mig helt ok ena stunden för att i nästa
må illa av klumpen i magen. Det finns så många tänk om,
det är det värsta, alla dessa tänk om.
Tänk om planen inte fungerar?
Är inte på jobbet fullt ut, familjen får gå före allt
och jag har väl på sätt och vis tur som har både chef
och arbetskamrater som stöttar mig i det. Alla vet att
jag har jobbat långt mer än jag får betalt för, nu får jag
skörda. Bara min närmsta kollega är jag arg på,
han borde vara professionell med min situation men är så dålig
på att formulera sig att jag ryser och inte orkar förlåta.
Dessutom är han lat.
Så jag tillåter mig själv att vara arg och sedan finns besvikelsen.
På dom som inte har vågat ge mig en kram.
Fegt. Faktiskt fegt. Där jag jobbar borde bara modiga
människor jobba.

Det är nu jag märker vilka vännerna är.
Och du som läser och kommenterar här, tack.
På riktigt tack.

5 kommentarer:

  1. Kära, kära du. Det gör ont att bara läsa. Och 'tänk om' är en alldeles för välbekant tanke här.
    Alla har nu inte förmåga att se det mycket svåra hos andra utan fegar ur, så är det. Man får vara tacksam för dom som kan, det lilla nån nu kan för er.
    Just i kväll berättade någon om en situation som mycket väl kan vara som din och mitt hjärta slår hårt för er alla.
    Man håller hoppet i ena handen och förtvivlan i den andra. Och måste fortsätta framåt, den enda vägen.
    Jag hoppas du sover nu. Kram

    SvaraRadera
  2. Många skyggar för det svåra. För sorg. Det är lätt att tappa orden. Att känna sig valhänt. Att vilja trösta men inte veta HUR. Samtidigt är det något man själv reagerar starkt på när man själv är den utsatta. Den som står mitt i stormen. På det sjunkande skeppet. En hand då skulle vara värd mer än vad många kan tro. Jag hoppas att du får det stöd du behöver. Välj de personer omkring dig som kan stå i stormen. Som ger sina händer till dig.
    Varma tankar skickar jag dig!

    SvaraRadera
  3. Nu måste jag läsa ikapp. Har varit borta alldeles för länge.

    SvaraRadera
  4. Jag förstår inte allt. Men jag anar. Ser konturer av mardröm. Men också av mycket liv. Och kärlek. Det känns igen. Från andra ställen. Det tar andan ur en på många sätt.

    SvaraRadera
  5. Det finns så mycket som aldrig borde få hända.

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.