måndag, april 15, 2013

Du har hört mig tjata om det förut
och nu har du lust att ryta åt mig - Men Sluta Då det är ju så enkelt,
sluta skriv då, sluta skriv!

Hur gör jag för att inte lämna ut annat än mitt, vill jag fråga.
(Skriver en roman under pseudonym,
svarar du glatt sedan, men din röst har en svag kant.
Snälla du, jag gör detta för att inte glömma varken dig eller mig,
svarar jag stelt, för jag avskyr ironi.)
Omöjlighetens utmaning får mig som du märker att tystna.
Men om jag inte skriver? Hur ska vi någonsin hinna lära känna varandra då?
Hur tar vi igen förlorad tid?
Allt jag vill att du vet.

Jag Vill Att Du Vet. Jagvilljagvilljagvill. 
Vill för mycket, helt i onödan, fortsätter ändå.
Kanske är det såhär för de flesta av oss, kanske skulle vi alla
behöva ha tusen tomma sidor att fylla för att ge oss själva rättvisa,
glada, sorgsna, färgsprakande, stramt svartvita,
privata och samtidigt fullkomligt exponerande.
Fågelsången utanför öppet fönster i morse, bäcken som porlar, doft av vår,
vårlökarna i en nykrattad rabatt, det rena trädäcket,
bordet med lerkrukor, kaffekoppen, mina jordiga händer.
Allt sådant finns, en dag ska jag ge dig bilderna.

Nuet då, frågar du?
(Det är så många som frågar hela tiden, jag glömmer svara ibland.
Man får inte kasta bomber för att sedan göra ingenting.)
Korta stunder jublar jag, oftast biter jag mig sedan snabbt i tungan
och tänker "utmana inte ödet, vi vet så lite ännu, 
vi väntar fortfarande på svar".
Att glädjas åt här och nu kräver mod -
tänk plötsligt är vi sådana som har denna kraft.
Av detta ska komma något gott säger vi till varandra och nickar,
vi ska klara allt.
Sådär ja, genast blev jag nu rädd för att straffas, förstår du hur svårt det är?
Hur kan jag våga skriva om styrka?
Vi kanske ska behöva bära så mycket mer, bära det värsta.

Lilla familjen är hemma igen. 
Ett stort steg på vägen mot framtid. 
Dessa fantastiska kirurger, dessa makalösa experter,
deras kunskap, deras vård, deras uthållighet,
alla böner, alla kramar, all kärlek och inte minst
hennes egen enorma styrka gjorde att resan får fortsätta.
Och alla fascineras, förundras över hennes klara blick.
Jag bär min rädsla på insidan, sveper in henne i leenden och skratt.
Vi vet så lite ännu.

Här sitter jag och skriver till dig.

2 kommentarer:

  1. Och jag läser. Med tacksamhet över det du skriver, det du ändå vill dela av ditt liv. Muggen och den jordiga handen. Och smärtan. Och hoppet, det tysta.
    Inte kan jag lova någon något alls, men jag hoppas. För er. För dig.
    Kram

    SvaraRadera
  2. Varmaste kramarna! Jag tycker det låter fantastiskt med ett ljus i allt det mörka. Och jag önskar så att ni alla ska få fortsätta må bra.
    Kramar!!!

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.