tisdag, april 02, 2013


Påskfirandet här hemma blev ljust och glädjefyllt
men just själva essensen var nästan för stark i år.
Så många långfredagar har vi gått igenom de
senaste veckorna att jag fegt skyggade för den nu.
Som för att visa mig att allt måste vi människor orka
innehöll påskdagens mässa även den svarta tomheten.
Jag tog mig tårögd igenom och hörde sedan märkligt nog
mina tankar som grund för festens predikan.
Så ödmjuk är jag att jag tvekar länge innan jag skriver det.
Men här är min vrå.
Jag vill stundtals tro på mig själv.
Jag vill glädjas åt att mina ord gick in i den som fick dem.
Jag vill våga vara stolt.
Jag vill så mycket