torsdag, april 04, 2013

Var börjar jag?
Den lilla arga inuti i mig vill gråta uppgivet,
det känns inte rättvist att vi är i detta,
att vi blev sådana som skulle behöva påminnas om skörhet,
det känns inte rättvist att jag sitter här och skriver om hur
varje stund med de mina är värdefull och underbar.
Det känns inte rättvist, jag har värnat, varit tacksam
och burit glädje hela mitt liv,
har alltid satt familjen före mitt ego.
Bara en längtan från begynnelsen har fått fortsätta finnas i mitt innersta,
den som så brutalt stals. Och jag orkar inte tänka tanken till sitt slut,
för hade den inte stulits hade ingenting som är, varit idag.
Ingenting känns rättvist men allt är verkligt.

Vi finns fortfarande alla,
vi gråter och skrattar tillsammans,
vi värnar om varandra och
vi suger i oss vår lilla krigarprinsessas styrka och livslust.
När nätterna kommer är vi trötta och bleka,
oroade och svarta,
ändå sover vi, samlar kraft.
Vi vill tro.
På läkarvetenskapen, på underverk och på krigarprinsessor.
Vi vill tro.

7 kommentarer:

  1. Fortsätt tro! Det är viktigt! Och fortsätt kramas, finnas till för varandra. Men fortsätt också vara arga, ledsna, sorgsna. Känna er små och maktlösa. Man måste få vara det också. När man är mitt uppe i det hela kan man inte hela tiden vara stark. Men kanske är det just det som är styrkan. Att man faktiskt vågar falla ibland. Och vet att de man älskar finns där för att ta emot.
    Jag önskar er all styrka och jag tror med er! På läkarvetenskapen, på underverk och framförallt på krigarprinsessors styrka!
    Varm Kram!!

    SvaraRadera
  2. Söderenbytjejen2013-04-04 17:38

    Läser och tänker på er<3
    Tror... och önskar
    tack för att du orkar dela
    kram

    SvaraRadera
  3. Sättpotatisen... Sätt den! Livet går runt, börjar om. Det växer, vissnar, och växer igen. Tårarna ger det som växer styrka... Kram!

    SvaraRadera
  4. Trasslar in mig i alla ord som vill komma ut.

    Du är i mina tankar.

    Innerligt varm kram från mig.


    /Marie


    SvaraRadera
  5. Mina ord räcker inte. Det är gott att det finns andra ord som bär.
    Det man inte orkar. Nästan inte orkar.
    Kram

    SvaraRadera
  6. Det är märkligt.
    När vi tror att vi inte orkar ett enda steg till så orkar vi ett till. Och ett till.

    Vi är starkare än vi tror.
    Men det kostar på att vara stark både för andra och sig själv.

    Finaste vän.

    Dina ord känns genom min skärm.
    Och jag påminns om det som var.

    En dag i taget. Ett steg i taget.

    Varm innerlig styrkekram ♥♥♥

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.