lördag, april 06, 2013

Vi hann en sväng till London.
Vi hinner alltid dit.
Jag älskar att ungdomarna vill följa med oss.
Långsamfikade på det som säkert blir musikersonens nya local ecocafé,
gick söndagsrunda på våra marknader,
var på en fantastisk konsert,
kramade bästa grannarna, pratade, pratade, pratade.
Hela tiden tänkte jag -
detta är mitt, detta blev mitt.
Jag undvek både silversmeden och bästa matstället,
orkade inte berätta igen, ville inte gråta.
Allt är så annorlunda.
Allt är samtidigt så som det alltid har varit.
Jag somnar med Andetag i hörlurarna.
Det gjorde jag sist jag trodde livet skulle brista också.

6 kommentarer:

  1. Blir varm av att läsa.
    Glad också att ni tar ett litet avbrott från vardagen.

    Gott så, Regnnatt. Det är gott så.

    Kram,


    /Marie

    SvaraRadera
  2. En av livets absolut godaste skänker - när barnen de äldre vill vara med
    <3

    SvaraRadera
  3. Varmaste kramen till dig och de dina!!!!
    Jag blir glad av att öra att ni har fina stunder tillsammans trots allt det svåra.

    SvaraRadera
  4. Att ge sig själv syre för att kunna ge till andra.

    Varm innerlig kram ♥

    SvaraRadera
  5. Tänkte att just det var bra, mitt i allt annat. Man bär med sig sorgen i väskan, och det är en surrealistisk känsla att vara i något annat ändå, en tillvaro som pågår oavsett.
    Alla dessa dagar, allt som är bra, allt som är namnlös sorg.
    Och alla nätter.
    Kram

    SvaraRadera
  6. Tack för ditt brev.
    Tårögd läser jag dina rader, ser smärtan som lyser igenom.
    Barnen är det käraste man har och de växer alltför fort. Min minsting är inte längre så liten. Han börjar sexårs snart och förväntas klara sig själv på många vis.
    Det är svårt att släppa taget.
    Tänker på dig fina du.
    Kram

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.