tisdag, maj 07, 2013

Så mycket som trillar över mig ibland och
paniken ligger på lur. Men jag behärskar mig.
Nästan alltid behärskar jag mig. Nästan alltid.
Nyss läste jag en nyhetsflash och det var inte bra.
Jag hanterar inte döden så fint just nu.
Det är inte bara cancern som är felet,
det är allt som kan hända, det är tanken på att det som händer
kanske inte var tänkt att hända, det är tanken på att vem vi än
älskar så föds oron samtidigt med kärleken.
Och oron och kärleken är som ringar på vattnet,
ringar länkade i varandra,
ringar som sprider sig,
som samtidigt sluter sig kring oss.
Jag är den som älskar mer.
Och mindre.
Jag är den som älskas mer.
Och mindre.

Att skriva så här får mig att verka patetisk.
En sanning med modifikation. Kanske en lögn.
Jag vill inte ljuga, vill heller inte verka för duktig.
Ärligheten som sätter krokben.
Jag skrattar ibland, du skulle tycka om mig när jag skrattar,
du skulle verkligen tycka om.
Men sen gråter jag.
Vad gör vi då?

5 kommentarer:

  1. Skratt genom tårar som solen genom regn.

    En dag i taget, Regnnatt.
    Andas.

    Stor kram från mig.


    /Marie

    SvaraRadera
  2. Då tycker vi verkligen om. Då också. Hur skulle det kunna vara annorlunda?
    Kram

    SvaraRadera
  3. Att gråta och skratta om vartannat. Det är ju det som är livet. Jag hoppas så att du kan släppa lite på oron dock. DEN kan gnaga hål på så mycket.
    KRAM!

    SvaraRadera
  4. Då sitter jag nära och torkar dina tårar. Är alldeles tyst. Eller pratar med dig om du vill.

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.