tisdag, juli 30, 2013

Jag försöker handskas med tanken alla vill manifestera
"att det är JAGET som räknas", mitt jag.
Det är så svårt.

Men när jag skriver så låter det genast antingen
som om jag tar på mig offer/martyrrollen,
eller - som om jag är mycket feg.
Det är inte så.

Jag är annorlunda alla andra du har mött.

Jag vill inte se någon gråta.
Ok?
Är det så svårt att förstå?
Jag vill inte vara den som får någon annan att gråta.

Kan vi prata väder istället?
Det blev ju sommar i år. Den varmaste på länge.
Valnötterna är enorma och väldigt många, sa jag det?
Måltiderna här består av potatis, lök, sallader och
potatis. Och potatis. Ingen sort är den andra lik.
Värmen är tryckande, trots åska och regn.
Marken är snustorr, skurarna verkar torka upp innan de når
ner i den heta jorden. Mangolden går i blom och bönorna ser vilsna ut.
Jag tittar på Allsång på Skansen och vet att jag har hittat
min riktning hem. Men du måste hålla min hand
för vägen kommer att ha många hinder.

Vi kan kanske vandra långsamt?
Snälla.

2 kommentarer:

  1. Det första stycket påminner mig lite om när någon hos D L Sayers försöker förklara för en ung kvinna hur en författare fungerar, att man ställer sig utanför och hur andra missuppfattar alldeles för ofta.
    Men vädret är ett säkert kort.
    Och sen går vi lite långsamt vidare. Dit vägen bär.
    Kram

    SvaraRadera
  2. lilja, du är otroligt värdefull för mig. Jag vet inte hur jag ska förklara det. Tack.
    Och kram.

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.