söndag, juli 21, 2013

Vi har värmebölja, brunnen hotar att sina, potatisen blommar
och vitlöken är på väg att vissna ner.
Nätterna är ljumma och förutom bäcken
hör jag bara hästarnas hovar när de
som i plötslig lycka emellanåt hamrar marken i hagen.
Skärgårdens första solbränna flagnar,
under den är min hud gyllene brun,
mjukare än den någonsin varit förut.
Det är precis som i sagan,
djupet blir vackrare än det yttersta lagret
bara vi vågar lita till vår längtan.

Jag har varit tyst länge,
det blir så ibland när orden hittar hem ändå.
På silverfatet, bland gamla pärlemoknappar,
ligger en blekt skärva av porslin med en
handmålad sol och en blomma.
Så enkel kan en gåva vara.
Så dyrbar eftersom den bär min själ.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tack du som vill lämna spår.