torsdag, augusti 01, 2013

Jag storhandlar.
Vanans makt är i mitt fall sammanlänkad med en absurd idé,
en tanke som egentligen inte alls går att formulera.
Som bottnar i vanvettig omsorg men också är
ett sätt att säga förlåt.
Ingen kommer att inse det.

- om något händer mig, när jag försvinner,
då underlättar det för de som blir kvar att inte
behöva lösa praktiska banaliteter som att leta efter
diskmedel -

Livets normalitet på hyllorna i en vanlig affär
där personalen hejar på mig.

Jag är bekräftad och lycklig och svag och ensam.
Jag köper diskmedel, kattmat och kaviar.

Jag längtar hem till dig.
Till oss.

2 kommentarer:

  1. Kattmat köper jag inte. Men jag tänker som du. Jag trodde att det bara var jag.
    Man är aldrig så ensam som man kanske tror.

    SvaraRadera
  2. Jag tar dina ord till mig som mina.

    Man är aldrig så ensam som man kanske tror.

    Tack, som alltid. Och kram!

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.