fredag, augusti 30, 2013

Kanske jag bara borde döva all oro med vardag?
Begrava mig i jobb, pyssel, böcker, skriv och jag-vet-inte-vad.

Vet du hur det är att vandra i en öken?
Vi glömmer mitt privata kaos en stund.
Faktum är ändå att jag har en tuff situation.
På jobbet.
Jag är ensam om att försöka få gjort allt sådant
bättre kvalificerade personer borde göra.
Bara det att dom inte finns eller orkar finnas där längre.
Kvar står jag och måste.

Hela världen faller. Runt mig.
Och förstår du inte känslan utan tänker
"ryck upp dig"
eller
"du måste inte heller, gå din väg istället",
då är du lyckligt lottad.

Hela världen faller.
Jag står och sparkar på grunden
och hela världen faller.

Hela världen faller.
Jag står och sparkar på grunden
just för att hela världen faller.

3 kommentarer:

  1. Åh. Det är ändå, för mig, en tröst att vi är flera som vet att det sannerligen inte är inställningen det beror på, allt det där som händer, allt som rasar runt omkring.
    Jag önskar dig en liten fredad plats någonstans i kaos, ett par lugna andetag. Mycket nog ibland.
    Kram

    SvaraRadera
  2. Tycker du ska sparka på dem som säger att du ska rycka upp dig i stället.

    SvaraRadera
  3. Skulle så gärna vilja hjälpa dig.
    Skickar en stor omfamna kram till dig från mig.

    /Marie

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.