söndag, september 22, 2013

Det slår mig korta stunder, hur in absurdum unikt allt är.
(Det uttrycket existerar inte men tro mig,
om du visste skulle du säga att det passar in.)
Allt som har hänt.
Och jag sitter här på hans balkong och gråter,
jag är rädd för hösten,
jag är rädd för vintern.

Allt som blir,
klarar vi det?

Klarar jag det?

Jag fryser, jag fryser så jag skakar.
Jag är rädd för vintern.
Klarar jag det?
Va? Va?

4 kommentarer:

  1. Tror du klarar. Men lätt är det aldrig. Tiden rinner långsamt i timglaset, men den rinner.
    Kram

    SvaraRadera
  2. Tack. Tack för att du fortfarande läser.
    Min sorg är avgrundsdjup. Jag som har pratat om sorg så mycket, jag som har tröstat, jag som har förklarat.
    Jag som har sörjt.
    Inte förrän nu visste jag hur fruktansvärt svart den är,
    sorgen.

    Förlåt att jag inte längre kommenterar hos dig. Jag har inte orken.

    Kram

    SvaraRadera
  3. Käraste du - sorgen och svärtan har så olika djup. Jag vet. Och man tror att man vet innan. Det tar tid.
    Kram i natten. Alltid.

    SvaraRadera
  4. Ja, du klarar det. Vackert uttryck även om det inte finns. Fast nu finns det. Det finns här. Och du finns.

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.