måndag, september 23, 2013

Jag gör sådant jag skulle ha gjort för 30 år sedan,
åker långa tågresor fram och åter, åter och fram,
står och väntar på nattbussar som aldrig kommer,
går genom en regnvåt stad.
Ensam.
Jag gör det för dig.
Jag gör allt för dig.
Du finns i mig.
Jag är i dig.

6 kommentarer:

  1. Lilla du. Känner du hur jag kramar dig?

    SvaraRadera
  2. Det gör så ont Anitha. Jag trodde inte att något någonsin kunde göra så fruktansvärt ont.
    Men jag känner din kram. Tack.

    SvaraRadera
  3. Å, hjärtat, alla mina goda tankar till dej.

    SvaraRadera
  4. Lillemor, tack för tröst. Det är så fruktansvärt, så avskyvärt svart, så utan framtid nu.

    SvaraRadera
  5. Åh....
    Kan knappt andas.
    Kramar i mängder

    SvaraRadera
  6. Min dag startar med tårar som sakta trillar nerför mina kinder.
    Skulle vilja ta din hand. Säga att du inte är ensam.
    Men jag vet att det är lögn. Förbannad lögn.
    Oavsett alla vi har omkring oss står vi ändå där med våra hjärtan och vår smärta i vår egen hand och får försöka bära den själv.
    Men ändå. Att ha någon att hålla i hand. Nån som ger en kram. Nån att luta sitt huvud emot. Det räcker långt i livets villervalla.

    Varm innerlig kram och många många tankar som virvlar genom cyberspace till en cybersyster.

    /M

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.