söndag, oktober 20, 2013

"Den ordlöses sorg..."
Jag läste det i en vacker blogg.
Hos mig finns inte orden, de har inte längre sin riktning.

Och inte skriver man egentligen i en öppen dagbok om sådant som detta?
Men vad ska jag göra? Vem orkar lyssna på prat igen?

Det har varit en omtumlande vecka.
Begravningen är över, den blev vacker, mycket vacker.
En ofattbar dag för så många. Jag blev buren av omsorg,
från familjen där, från släkten, från vännerna
och inte minst buren av prästen.
Någon höll min hand hela tiden, någon ledde fram mig till graven,
någon höll mig upprätt.
En ung kvinna gav mig tre vita rosor,
någon gav mig en vacker guldskimrande sjal,
så många gav mig kramar.
Man har ringt, jag har fikat, druckit vin, pratat och gråtit.
Ändå är jag ensam, den mest ensamma i världen.
Jag var.
Vi fann.
Nu är jag ensam.
Igen.

Igår besökte jag graven tillsammans med föräldrarna och en syster,
vi vandrade omkring i de underbara omgivningarna länge, länge,
senare åt vi lunch och körde därefter hem och drack kaffe.
Tillsammans men ändå utan.

Tidig kväll återvände jag till lägenheten.
Jag den ordlösa.
Och jag kröp ner i sängen, omgiven av den doft som dröjt sig kvar,
tänkte som förr att lördagskvällarna är sorg i sorgen.
Men kanske var de alltid mörka, fyllda av ytlighet när inte vi var nära.
Jag steg upp och tog ett foto av nattens månsken.
Just sådant han brukade göra.

Det är söndag nu. 0 grader, svag sol. Jag ska gå en promenad på
Långholmen. Sedan ska jag packa.
Allt jag vill ha här är mitt, men det jag vill ha finns inte här.
I kväll börjar resan tillbaks till en vardag. Även där finns omsorgen
men den tröstar inte.
Min längtan är borta.

Ordlös sorg. Förlåt att jag snubblar här.

3 kommentarer:

  1. Nu bär jag dig en stund på mina axlar, kan du känna det?

    SvaraRadera
  2. Din sorg kan ingen sörja.
    (Tua Forsström)

    Varm varm kram
    /M

    SvaraRadera
  3. Livet är besynnerligt. Sorgen är ordlös och ändå målar dina ord hur det är.
    Kram

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.