lördag, oktober 12, 2013

Det där oviktiga, som blir så livsviktigt.
Paus i intigheten.
En enkel svart klänning.
Något att bära då.
Och sedan.
Den är jag.

4 kommentarer:

  1. Idag tog jag kängorna och vandrade iväg. Halvvägs kom vråkarna, fjällvråkar idag, vita blänk och tunna höga läten. Jag tänkte på dej, det låter konstigt, vi känner ju inte varann, men det var nåt med vråkarna och himlen som en blå skål. Jag tror inte på tecken. Men det där var till dej.

    SvaraRadera
  2. Jag tror på tecken. Som en vän till oss båda sa idag, allt det som har hänt, allt, det är sådant som får oss att tro på "sagor". Och jag är tacksam. För mycket. Dig bland annat.

    SvaraRadera
  3. För en tid är den du. Så är det.
    Kram

    SvaraRadera
  4. Tänker på dig.
    /M

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.