fredag, oktober 11, 2013

Det finns dagar då ingen hör av sig.
Dagar i följd när jag känner mig övergiven.
Känner mig?
Jag.
Är.
Övergiven.
Jag är lämnad bakom, jag är utan hamn,
jag är en akterseglad människa,
jag inte bara känner mig som en sådan, jag är.
Jag är.
Min psykolog frågar hur det känns.
De dagarna är som små sorger i sorgen snyftar jag.
(Jag är så förnuftig ibland så att jag vill sparka på mig själv.)
Jag tar mig igenom dem säger jag.

Men den stora sorgen?
Den är svart.

4 kommentarer:

  1. I min sorg kändes det som om det var jag mot dom. "Dom andra". Dom som inte förstod.
    Men vem vill förstå och vem KAN förstå...

    Det enda "dom" kunde göra var att inte överge mig när jag behövde dem som mest.
    Men vissa klarade inte ens det.

    Varm varm kram ♥♥♥

    Jag är här. Cybersyster.

    /M

    SvaraRadera
  2. Just så.
    Övergiven.
    Tack för att du förstår. Varma kramar till dig

    SvaraRadera
  3. Läser och känner igen känslan alltför väl. Styrka till dig fast jag vet att det "bara" är ett ord. Men en dag går och en ny kommer./Fideli

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.