fredag, oktober 25, 2013

Det finns ingenstans att fly.
På nätterna har jag plötsligt ont överallt,
kroppen protesterar i panik.
Jag rullar runt kallsvettig, insvept i hans
påslakan av blå bomullssyntet,
vet inte hur jag ska röra mina händer,
orkar inte vända huvudet rätt,
kan inte tåla min kropp när den nuddar madrassen.
Allt värker, allt är fruktansvärd kaos.
På dagarna är det istället hjärnan
som strejkar,
de enklaste saker glömmer jag,
orden, vägen, namnen.
Jag har tappat bort mig själv.

Igår fyllde jag år,
en omöjlig dag att fira.
Men jag önskade mig och fick en saga.

Tack är ett mycket litet ord.

4 kommentarer:

  1. Först skrev jag en lång kommentar här, men så kände jag att det inte skulle vara tillräckligt. Vem är jag som tror att jag skulle kunna ge dig tröst med bara min ord. Så jag tog bort det. (Ja, du vet ju hur jag är.)

    Vad jag vill säga är att jag finner just inga ord som tillräckligt skulle kunna ge dig tröst i denna, din stora sorg. Men jag vill ändå att du ska veta att jag finns här, läser och berörs. /Kram till dig

    SvaraRadera
  2. Det var vackert. Vi säger att ord inte tröstar, men bilder kanske? Bilder av ord.
    Nyss läste jag att Merete Mazzarella avskyr ordet 'sorgearbete', man kan inte ta semester från sorgen. Man kan inte effektivisera den. Nej.
    Man sitter insvept i den.
    Åh, jag önskar så en bättre natt och en bättre morgon för dig.
    Kram

    SvaraRadera
  3. Lilla du så ensam men ändå inte. Jag känner för dig och hoppas och vet att du en gång kan gå ut ur det värsta mörkret och möta dagen med kisande ögon, torra utan tårar.
    Styrkekramar

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.