söndag, oktober 27, 2013

Jag försöker berätta om avgrunden,
den som utan förvarning öppnar sig
när du är som minst beredd på att falla.
Jag trodde aldrig att den kunde vara så djup.

Kanske kan du redan allt om okontrollerbar fasa,
hundratusendelsdelssekundpanik som kväver andetag.
Som dränker.
Jag trodde jag kunde tillräckligt.
Jag kunde ingenting
Jag visste ingenting.


Filmen du stänger av när huvudpersonerna står tätt intill varandra.
För nära.
Så kan inte du stå längre.

Tanken på januari.

Skramlet som skär i dina öron, bestick mot porslin vid matbordet,
han skulle ha blivit så trött.

Mobilen som är tyst klockan fyra på morgonen när du så ofta
brukade vakna av ett vackert ord.

Alla frågor du har som du inte får kloka svar på.

Radioprogrammet du vill han ska lyssna på.

Vetskapen att ingen längre finns som älskar dina fel.

Sången på TV du vet han ville sjunga just för dig.
Åh, sången. Sången.

Det går inte att beskriva en avgrund.
Jag kan inte ens det.

3 kommentarer:

  1. Jag minns hur jag hatade en speciell reklam - för vad minns jag inte ens - där ett par möttes på stranden i en omfamning. Aldrig att någon kan hålla om mig så mer. Och som du säger - ingen älskar mina fel. inte ens trots mina fel.
    Man vet inte.
    Försiktig kram.

    SvaraRadera
  2. Och ändå gör du det. Du gör det. Jag ska inte hålla upp några beskäftiga lyktor vid din avgrund, den är där och alldeles verklig och fasansfull och omöjlig att förstå om man inte färdats där själv, men du besvärjer den med dina ord och jag är tacksam när du skriver, det behövs att du skriver.

    SvaraRadera
  3. Att veta att någon tar emot orden, vill förstå, blir som små, inte lyktor, men väl bloss i det stora svarta. De flammar upp en kort sekund och de hjälper. Tro mig de blossen hjälper.
    Ord och tankar hjälper.

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.