måndag, oktober 07, 2013

Jag gör sådant som jag inte trodde jag ville.
Jag som avskyr TV, som är trött på och kritisk till det mesta där,
jag tittar på hemska TV-program bl.a. Det är snudd på skönt,
vem om jag skulle inte förstå de drabbades sorg nu? 
Och kan man möjligtvis bara en tiondels sekund toppa min ångest blir jag nästan lugn.
Nästan.
Jag är fortfarande kritisk och TV är på låtsas. Jag tror inte på TV.
Men ändå.
Samtidigt suckar jag, jag menar jag vet faktiskt att det tar tid innan man 
ler det där första leendet och jag vet att det följs av en omedelbar ångestattack.
Hur kunde jag? Hur kunde jag? Leendet varade en halv sekund.
Gråten varar tre timmar men ändå känner du dig skyldig resten av dygnet.
Så jag är kritisk när man skrattar. Och när man äter.
Vem kan äta när man är halv?
Om du är hungrig har du inte varit där jag är tänker jag.
Jag dricker cappucinos med hårt skummad mjölk och äter crostinis ur påsen.
Det är bra föda. Mjukt kaffe och hårda brödbitar.
Ensidig kost men den ger min dag konturer.
Mjukt och hårt.

Säg inte till mig att äta. Jag är inte hungrig.

4 kommentarer:

  1. Allt har sin tid, även mat. Och kaffe är bra, varmt kaffe är mentalhygien. Idag gick jag ut bland tallarna och såg en skruv ormvråkar på uppvindarna, uppåt, uppåt tills dom inte syntes längre, andlöst vackert, tänk att färdas så.

    SvaraRadera
  2. Dina ord tröstar, är så vackra. Att få färdas på uppåtvindarna. Ja just så.

    SvaraRadera
  3. Och jag har varit någon helt annan stans än vardagen ett par dagar. Man frågar mig hur det känns att vara där ensam. Man förstår inte att jag är ensam alltid. Vi och vårt finns kanske nästan inte. Den långsamma lågintensiva sorgen, samtidigt som jag påminns om det som kraschade så totalt, kylan var inte enbart yttre. Jag finns inte, jag vet det.
    Och ändå låtsas jag normalitet. Hur gör man annars?
    Och jag tänker på dig.

    SvaraRadera
  4. Jo, du finns. Du finns alltid. Och jag är tacksam för dig. Många är.
    Kram

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.