lördag, oktober 05, 2013


Kanske är det inte sant, detta att jag inte kan skriva,
vågar skriva.
Vad annat kan jag nu?
Kanhända blir detta en blogg om sorg, om vanmakt och ensamhet.
Vad gör det att du inte vet, inte kan, inte förstår hela min historia?
Den är sann. Helt sann och de brottstycken
jag ger här får du fundera över så som du vill.
Möjligen lär du dig något, men nej jag tror inte det går att lära ut detta.
Vi kan inte förstå, kan inte ana, kan inte förrän vi står där.
Står framför tomheten utan att kunna föreställa oss framtid.
Må du aldrig stå där. Inte på det sätt som jag gör.
Må du aldrig.

Men ändå jag ska låta dig, du som läser nu, få höra om mitt.
Jag ska skriva på det sätt jag vill. För mig. Låta dig läsa.

Lördagskvällar är fruktansvärda. Vem ringer du en sådan kväll?
Vem har tid med dig då?
Vem skickar ett mejl en varm, svart oktoberafton?
Vem?
Ingen. Absolut ingen, så är det.
För där ute fortgår livet för de flesta.
Jag vet, säkert sitter det par och gråter tillsammans, vänner sörjer i små
grupper någonstans. Men jag sitter här.
En bra bit från händelsernas centrum helt enkelt.
Jag är inte bortglömd, det är inte så. Många tänker på mig, lider med mig,
de vet att min sorg är den tyngsta av allas. De vet och de ringer ibland
för att berätta om hur lycklig jag gjorde honom.
Han som till slut älskade på allvar. Blev älskad tillbaka.
Men ikväll är jag ensam.

Lämna aldrig någon ifred. Tro aldrig att du stör.
Lämna aldrig någon ensam.

4 kommentarer:

  1. Satt just i kväll i dom tankarna.
    Alltid jag som hör av mig. Betyder jag så lite för mina vänner att jag måste tjata på dem för att de ska minnas min existens?
    Är det verkliga vänner?
    Men om jag inte har dem, har jag någon alls utöver min familj? Vågar knappt tänka tanken. Sorligt men sant. Även om min lilla familj är fantastisk.

    SvaraRadera
  2. Jag ska aldrig lämna någon ifred. Jag ska aldrig tro att jag stör. Tack.

    SvaraRadera
  3. Nej. Det går inte att fatta. Din sorg är din. Du ska skriva om du vill, jag är (egoistiskt) glad om du skriver, det behövs att du skriver. Jag känner dej genom dina ord, dina vackra och på nåt egendomligt vis trösterika ord. Din sorg är inte min, men jag läser och tänker, det får du av mej, mina ljusaste och bästa tankar får du.

    SvaraRadera
  4. Jag är tacksam. Små ord men med stor innebörd, tro mig.
    För tankarna. För att ni finns. Tro mig, det bär.

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.