torsdag, oktober 31, 2013

Om ett par timmar åker jag till London,
hälsar på yngste några dagar.
Det blir svårt anar jag.
Människor, människor, människor.
Och sedan jag.
Ingen vill se mig gråta.

Vem är jag? Vad är jag?
Någon som var på väg.
Som förberedde för sig och sin omvärld.
Som inte trodde att det fanns så mycket mer att ta farväl av,
bara något att välkomna.
Sedan kom september.
Och jag vill skrika i samma stund som jag skriver det.
Sedan kom september!
I september tog jag farväl av livet.

Lyssnaren, jag tror verkligen jag har fått den bästa någonsin,
har förberett mig på att jag lär falla igen nu.
Ta paus, en dag ensam för gråt, sa han milt.
Mörkret bär du med dig, det är ditt.

Allt innebär minnen. Varje gång jag flög, grät han lite av lättnad
när jag väl landade. Och jag snitslade mina banor så att vi hade
internet så ofta som möjligt.
Eller så ringde vi och vi skrattade högt.
Allt överallt är minnen.
Men på sådana kan man inte leva lycklig länge.

Herregud, jag vet inte varför jag berättar om sådant som detta.

2 kommentarer:

  1. För att det är ord som behöver ut.

    Det behöver sorg också.

    Varm innerlig kram. Var varsam med dig själv. Det vill han att du är.

    /M

    SvaraRadera
  2. Ja sorgen gör ont ända in på cellnivå och det kan vi inte värja oss emot. Som ett ärrat sår kommer den aldrig att försvinna, utan kommer att rivas upp när man minst anar det. Med tiden lär man sig att hantera den på olika sätt, framförallt gentemot andra människor, för ingen vill se dig gråta.
    Du skriver väldigt vackert.

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.