måndag, oktober 28, 2013

Planeringen ger mig panik.
Andras längtan.
Det räcker att någon diskuterar nästa helg
så faller jag de tusen milen ner i underjorden,
tårarna bränner och jag måste resa mig ursäktande.
Av kärlek inkluderas jag med självklarhet i allt
som ska komma,
men den omsorgen är ett fängelse.

Och
jag
vill
inte,
kan inte framtiden utan honom,
kommer
inte
att
orka.

Det blåser snudd på orkan därute och träden trillar,
regn och mörker, mörker och regn.
Mitt på vägen ställer jag mig med utbredda armar
och gråter.
Storm kom och ta mig.
Jag vill hem.

1 kommentar:

  1. Åh, jag skulle vilja hålla om Dig tyst och vagga varsamt tills Du somnar...Älskade vännen jag sitter hos Dig just nu i mina tankar...Du är inte ensam! <3

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.