tisdag, oktober 08, 2013

Vad vet vi om andra människor?

Jag går till kyrkogårdar.
Där är det fullt tillåtet att sitta på en bänk mitt i bruset från buss och tåg,
dricka latte och gråta utan att någon förbipasserande blir rädd.
Där får man ana det som döljs så noga på gatan.
Så får man bara göra bland andra sörjande,
vanmakt gör annars omgivningen obekväm.
Åh jag vet det nu, jag vet.
Skynda dig, tänk framåt säger de flesta.
Så många som älskar och behöver dig.
Väldigt många säger så, även om de lindar in sina ord i annat.
Jag ser igenom det, åh jag ser igenom så mycket nuförtiden.

Den bästa är den lilla innerstadskyrkogården,
där börjar man känna igen mig och
hejar lågmält.
Sedan finns en i utkanten av stan där jag alltid är ensam
och sedan finns den som ligger närmast.
Dit åker jag om kvällarna och tänder ljus i minneslunden,
då är det mörkt och jag blir osynlig.

Jag och kyrkogårdarna. Hur blev det så här?

2 kommentarer:

  1. Vad fint att du har hittat en plats som stillar<3

    SvaraRadera
  2. Jag läser bakåt här hos dig och vill säga förlåt för att jag varit borta och skrikgråter i min kudde med din smärta som river stora hål i min sorg.

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.