lördag, november 23, 2013

Skrivandet är alltid ett sätt att försöka sätta ord på livet
inbillar jag mig. Men det riktiga skrivandet innebär att du kan väva
in dig själv i något annat, att du kan omformulera ditt varande.
Och därför är jag maktlös. Jag säger inte detta för att jag ens
bär en förhoppning om att någonsin lyckas, snarare tvärtom eftersom
jag behöver erkänna att jag avundas de som kan,
de som lyckas plocka ur eget och andras, få samklangen att fungera.
Avund är förkastligt men en anledning till att fingret ofta nuförtiden
nuddar vid delete. Självkännedom är en ok egenskap.

Livet är stillastående. Variationerna består som mest av att sorgen
korta ögonblick byts ut mot antingen ilska eller tvivel vilket enbart
gör dagarna om möjligt värre. De få insikter jag har är dock glasklara -

Jag klamrar mig vid skrivandet i onödan.

Jag står utanför världen eftersom jag bara orkar innerlighet.

Jag kommer att förbli en ensam människa den tid som finns kvar,
antingen det eller så måste jag göra avkall på den jag är. Av allt ont
är detta djupast.
Det finns de som i min situation skulle välja att trubbas av med hjälp av
kemiska substanser. Det finns de som väljer ännu värre utvägar.
Mitt mod sviker mig vad gäller alternativ två och vad gäller
det första så tror jag inte på konstgjord andning i någon form,
borde aldrig ha gjort.
Är även detta en insikt?

Vi styr inte sa jag vid flera tillfällen. Hur rätt hade jag inte då?
Vi styr inte och våra försök är det enda vi möjligtvis kan hånle åt.

8 kommentarer:

  1. Åh.. Jag kan inte ens.kommenterara ngt.. Jag vill bara säga att du berör. Och sätter.ord.på något.

    Du berör.

    SvaraRadera
  2. Kära, tack för att du läser.

    SvaraRadera
  3. Ja, du berör. Det gör mycket ont. Men ordet "god" har verkligen med dig att göra. Lita på det, även om du inte kan tro det.

    SvaraRadera
  4. Fast jag tror att din innerlighet kommer att hjälpa dig. Självklart ser du det inte så nu, det är för svart där du står. Men sen.
    Och du kan tycka att jag inte förstår, man blir rasande på påståsamhet när man ligger på marken. Så jag hejdar fingrarna nu. När jag tänder värmeljuset i det blekblå glaset snuddar min tanke vid dig.
    Kram

    SvaraRadera
  5. I dag tänker jag bara:
    Hur tar man sig upp när man är nere?
    Kanske genom en vän som inte kan förstå det svåra, men som finns där ändå.

    (Å jag är så tacksam att dina fingrar inte tryckte delete för en stund sen. Tack.)

    /M

    SvaraRadera
  6. Du skriver så vackert om det som smärtar mest. Jag lämnar alltid din sida med nåt. Aldrig oberörd. Du ger. Tack. Och lita på kloka Maria;-)

    SvaraRadera
  7. Tack igen till er som orkar, påståsamheten är omtänksamhet som värmer. Allt mitt är ständig upprepning.
    Och ja Lillemor, Maria ÄR klok, är fantastisk. Det är du med vill jag säga med stort allvar i rösten. En tröst i det svarta.

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.