torsdag, november 28, 2013

Världen vägrar lämna mig ensam.
Kanske måste det vara så.
Ändå försöker jag fly när den kommer nära.
Den oresonabla sorgen. Ingenting blir rätt.
Framtiden finns inte,
dåtiden är ett hån, så tänker jag.
Hur ska du som befinner dig i ditt kunna
räkna ut i vilken sekund jag hör allt du
ville snarare än fasan som larmar
i mitt inre?

Den som tröstar bör inte vara lösningsbenägen
hörde jag på radion, då gråter jag.
Igen.
Ge inte upp mig trots min tystnad.
Den skrämmer även mig.
Minut är evighet.
Mitt tidsperspektiv förvrängt.

Jag blev otillräcklig.
Övergiven.

Ge inte upp mig.

5 kommentarer:

  1. Icke. Aldrig. Tystnad läker också.

    SvaraRadera
  2. Överger inte.
    Sörj i din takt.
    Det finns inget rätt eller fel.
    Endast en sorg som ingen kan förstå utan att gå i dina skor.

    ♥ /M

    SvaraRadera
  3. Instämmer papegojlikt i Marias: Tystnad läker. Ord läker.

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.