onsdag, december 11, 2013

Jag är ledsen. Det är ett understatement givetvis
men ordet har ju trots det en tydlig innebörd.
Vintern hjälper inte till, grå dagar vattnar grått sinne,
gör mig mer grumlig än någonsin. Det är som om jag
har smakat på känslan otaliga gånger (ni som följt mig
ett tag vet vad jag menar) men nu tvingas äta en oproportionerligt
stor portion mot min vilja. Tidigare har hoppet funnits där, tilliten till livet,
nu är det tomt och den sanningen ramlar över mig som
vassa, tunga klippblock, skär sår i en redan sargad kropp.
Välj livet sms:ar en vän och jag  har inte kraften att f-ö-r-k-l-a-r-a
för henne att mitt är som att vandra i kraftigt uppförslut på en stenig stig
till synes oändlig, utan vare sig genvägar eller vindskydd och med
nära nog noll tillfällen till vila. Det handlar inte om brist på vilja,
jag klarar det bara inte, framförallt inte ensam och ett råd som det,
följt av tystnad, ligger farligt nära ett hån.
Lämnar mig fastfrusen, gör än mer ont.
Måste det vara så svårt att trösta, tänker jag, kan du inte hålla min hand?
Kanske är de som bär på sådana ord helt enkelt lyckligt lottade,
kan inte sätta sig in i mörker annorlunda deras eget?
Så länge det finns liv finns det hopp brukar man säga,
räcker de orden som förklaring på mitt just nu?
Det sägs att vi människor får de bördor vi orkar bära.
Jag vill inte det, vill inte behöva vara så stark.
Är det inte.

Men, jag ÄR tacksam för mejl jag får, och kommentarer,
livlinor som kastas åt mig, vissa mycket starka sådana.
De pockar på uppmärksamhet och jag tvingas fokusera.
Ibland tar det mycket lång tid innan bokstäverna hamnar på "papper"
men målet finns där, att få ge något tillbaka.

Det är inte bra på jobb, en tjänstledig chef utan egentlig ersättare,
två sjukskrivningar, jag som tar på mig uppgifter som gör mig mycket nervös.
Om två veckor är det jul, hur ska jag klara det?
Alla som vill finnas nära, hur ska jag orka glädja dem?

Jag är ledsen och måste få skriva det ofta.

Jag är ledsen.

8 kommentarer:

  1. Du får skriva det ofta. Jag läser det. Varje gång.

    SvaraRadera
  2. Håller med KB. Läser, tänker, känner, önskar dej lugn, önskar dej vila, om så bara för en minut. En sekund. Tyckte om det du skrev i förra inlägget att sorg är den djupaste äran glädjen kan få. Har fortfarande Mandelas minnesceremoni från Soweto igår i huvet, djupaste sorg som blandades med dans, med ärlig glädje, med Obamas magiska tal, ett afrikanskt ösregn. Och idag under hundpromenaden; hundra sidensvansar bland rönnbären.
    Du får alla mina fåglar, dom är till dej.

    SvaraRadera
  3. Men inte är man särskilt lyckligt lottad om man inte kan se andras mörker, man kanske inte förmår dela, nej, men lyckligt lottad är man inte. Det finns för många som tror att man kan ta sig samman om dom bara säger tillräckligt kloka saker. Inte då.
    I ditt mörker finns inte färgerna längre, men jag tror dom kommer. Sen.
    Kram

    SvaraRadera
  4. "... vill inte behöva vara så stark."

    SvaraRadera
  5. Jag är också ledsen. Vi kan väl hålla lite hand i uppförsbacken? Även om vi måste stanna på vägen när det blir för tungt.

    SvaraRadera
  6. Och du får vara ledsen. Ibland är det bättre att gråta än att bita ihop vännen.
    Tycker så oändligt synd om dig och skickar en varm kram.

    SvaraRadera
  7. Det är inte en plikt att glädja andra. Julen är en tung högtid och är du ledsen så förstår säkert dina närstående det, för sorgen är evig. <3

    SvaraRadera
  8. Tack. Jag letar ord eftersom ni finns där, det är så. Och jag förundras över att ni skrivande vänner kan lugna mig, orkar ta emot.

    Fåglarna som åt av fallfrukten igår, så märkligt...

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.