tisdag, december 03, 2013

Jag fick ännu ett klokt råd av Maria,
att skriva ner allt jag ständigt vill säga, till honom,
men inte längre kan.
Åh det är så mycket, jag saknar hans röst.
Varje dag finns det något att fråga om,
något att berätta, något för stort för att bära själv.
Jag skriver för hand, det är första gången på
länge som det fungerar för mig att göra det.
Tystnaden, raspet av pennan mot blanka olinjerade sidor,
lättnaden i att känna mig hörd. Han tar emot.
Återigen finns han nära och något lättar inom mig.
Det finns symbolik i det handskrivna. Ord samlade i en bok
som kan hittas, som kan bli lästa av andra en dag.
Att inte gömma sig, inte gömma oss.
Det vore ett svek nu och svek var det sista vi ville.
Mot någon. Oss själv inberäknade.

Ändå vill jag skriva här.
Ni som läser kommer mig nära, jag tar er till mig.
Och jag vill berätta för dig som kanske en gång tvingas stå
ännu närmre, att kraften inte finns att hålla sig upprätt.
Livet är sådant. Vi drabbas. Vi vill det inte,
men vi drabbas.

Tröttheten är enorm. En orkeslöshet utan dess like.
Och tvekan inför att möta människor. Fortfarande
handlar jag inte i de affärer jag brukade, vill inte behöva
säga hej, allt är bra och njut av helgerna men nej tack 
jag kan inte komma på varken det eller det eller det.
Min kropp värker, ben, armar, händer, höfter, inget hänger ihop.
Jag går med nerböjt huvud genom staden för att slippa besvara leenden.
Ljud gör mig illa. Dåliga kvällar är både brasan som
sprakar och hundens tassar mot trägolvet för mycket.
Jag somnar på soffan, kan inte sova i sängen.
Igår var jag hos psykologen igen och han fick för
ovanlighetens skull en bekymrad rynka i pannan
och började anteckna.
Men som jag sa, jag sitter här,
det skulle jag inte ha gjort om jag hade gett upp helt.
Jag vet bara inte hur och vart jag ska gå.
Fortfarande vet jag inte det.

3 kommentarer:

  1. Kära du. Kära du. Så bra att du skriver, handen långsamt över pappret.
    Och inte vet man vart man är på väg, dom där fasta stegen har liksom försvunnit. Men det finns en riktning som man inte ser. Det är inte fel att sova i soffan heller, tror jag.
    Kram

    SvaraRadera
  2. Hade han velat att du skulle ge upp?
    Vad hade du velat att han skulle göra om det varit tvärtom?

    Jag har väninnor som plötsligt mist sina älskade. Säg bara till om du vill ha kontakt med någon av dem.
    Helt anonymt om du vill.
    Förstår om du inte orkar i detta skede, men bara så du vet.
    För i bland behöver man ta emot hjälp och känna att man inte är ensam även om ingen sorg kan jämföras med nån annans.

    Varm innerlig kram.
    /M

    SvaraRadera
  3. Nej, inte gömma sej. Du orkar, det är fantastiskt, du skriver och jag är glad när du gör det. Du har ett alldeles eget språk. Och den där Maria, hon är bra klok hon!

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.