lördag, december 07, 2013

Jag vaknar tidigt. Ligger länge och väntar på det
grå gryningsljuset, det som egentligen inte längre
finns i mitt mörker. Sedan ger jag upp, hunden
och katterna får sin mat, jag tänder som alltid hans ljus
på den gamla köksspisen, ser på fotot av oss, dricker mitt kaffe.
Varje dag är en ny kamp, ett slagfält av brustenhet
och jag måste vandra ensam däröver.
Den första snön har fallit, bäddar in mig i ytterligare
kyla och uppgivenhet, vintern är dvalan, är slutet, är döden.
Och min tanke är för svag, fastnar i kröken, når inte fram till det
som ska följa.
Det är 15 år sedan jag körde och krockade. Kanske har jag fått
min övertid nu.

3 kommentarer:

  1. Skickar en kram till ditt slagfält av brustenhet.

    SvaraRadera
  2. Ingen vet hur i morgon ser ut. Aldrig någonsin. Det händer fortfarande att jag håller andan.
    Kram

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.