torsdag, december 19, 2013

Que sera, sera sjunger den tjeckiske tiggaren
sittandes på sin stol invid husväggen.
Jag orkar inte plocka fram plånboken.
Han möter min tomma blick med ett leende och jag tänker
att orden i sången säkert tolkas hoppfullt av många,
för mig är de ett hånfullt statement. Det som blir, det blir,
någon vrider envist upp mig trots trasigt maskineri.
Rörelserna blir ofullkomliga, ofrivilliga, obskyra.
Kalla det inte levnad, jag vet sanningen. Livsuppehållande
är den rätta benämningen.
Ingen frågade mig vad jag ville.

Det regnar. Människor som försöker prata med mig
suckar över gråhet, över hur trötthet och humör påverkas.
Jag vägrar svara, vad är vitsen med kallprat när jag vill närhet.
Jodå, jag vet att jag tycks omöjlig, det är det jag vill visa här.
Jag är svår, du får en bild av den oresonerbara sorgens gård,
denna märkliga plats som är min. Vi vet så lite om vanmakt och
inte tillräckligt många vågar sitta stilla och lyssna på gråt.
Ändå, aldrig hade jag velat vara utan den som får mig att gråta.
Så förunderligt är det.

Fågelflocken som äter av fallfrukten är en gåva.
Tröst jag tacksamt tar emot.

6 kommentarer:

  1. Underbart väl genomförd stämning i texten.

    SvaraRadera
  2. "Den oresonerbara sorgens gård". Du skriver vackert om det oskrivbara. Det om något är en gåva. Önskar dej ro under helgerna, förstår att det blir svårt.
    Och ja. Fåglarna.

    SvaraRadera
  3. Jag hörde svanarna när jag inte var hemma i början av veckan, jag gick utefter sjökanten och lyssnade. Jag tänkte på dig där också.
    Kram

    SvaraRadera
  4. Du skriver som alltid fantastiskt. Önskar dig en så god jul det går.
    Vi fick magsjuka och blev kvar hemma.
    Kramar

    SvaraRadera
  5. ...håller också med om att du skriver fantastiskt. Men jag önskar hellre att du skrev som en kratta och att din verklighet var annorlunda.

    Varm innerlig kram / M

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.